bikten

sen jag fyllde trettio så har jag mer och mer tänkt på tiden, tiden som man har till låns som man så många gånger kan läsa eller höra andra säga. till låns, det låter så vackert men också läskigt. jag blir lite lack på mig själv som tänker så, samtidigt som jag inte vet om jag ska vara glad över tanken nu än om den skulle ha uppenbarat sig för mig vid femtio. allt är så jävla lätt när man är tjugo, eller tjugofem för den delen. sen kommer någon känsla om att man inte gjort tillräckligt, vilket man visst har, men det är lönlöst att försöka brotta ned känslan, ta kål på den, slänga den i bäcken. det går bara inte, eller inte för mig iallafall.  så istället försöker jag återgå till den jag var, vid tjugofem, som om jag var bättre då. det kanske jag inte alls var, men det är en befriande känsla att ta upp de bra vanor jag hade då, och förgöra den skit man dragit på sig. som att yttra, och bemöta, sin bikt. på samma gång. som ett själsligt renande.

man liksom dansar fram

på min två timmar långa promenad, så hörde jag petter prata på i värvet i mina öron. det var som vanligt, inspirerande, nästan retligt skönt att lyssna på. man kommer hem, vill släppa alla tyglar, köra sin grej. skita i den trygga känslan som lägger sig så lätt över en, som om den satt och ruvade på ens axlar. jag försökte hålla min blick rakt framåt under hela promenaden, medan mina mötande medmänniskor höll blicken ned mot stockholms januarigråa mark. vass och hård på samma gång. man liksom dansar fram, lite extra vaken på sitt sätt, så att ingen bortglömd isfläck sätter käppar i hjulet precis som livet kan göra ibland. känns som hösten var lite sån, trots stora förändringar och bortsprungna helger. vi var många som överlevde november, med sina futtiga två soltimmar men jag hoppas vi är fler som lever ut till fullo i vår.

det roligaste imorse var att se alla hipsters med paraply som förgäves gick söders gator framåt i motvind.

ensam i berlin

”jag sitter ensam, ensam i ett kallt berlin” säger han fast jag vet att han driver. vi snackar minnen som egentligen inte är så gamla, men känns som för länge sen. men minnen behöver inte vara nästan glömda för att kunna pratas om. det viktiga är att det är fina minnen. sådär fina att man vill tillbaks till den tiden, bara för att få vara i den där känslan en liten stund till. bara en liten, liten stund till. jag vet att vi kommer skapa fler minnen framöver, och säkert ännu finare. för ett halvår sen hade man ingen aning om att man, just ikväll, skulle skicka gamla foton fram och tillbaka och skratta tillsammans. det som är det fina med livet, man vet aldrig var man hamnar. vi båda har vågat ta våra steg utanför den annars trygga promenaden i livet, vi lever något nytt just nu på olika håll, i olika städer men i samma tid. vi har kanske den mest spännande tiden framför oss, fast vi bara inte vet om det än.

en blöt promenad

i bakgrunden, i öronen, hör jag en mixad michelle när jag rör mig snabbt i takt, framåt på söders blöta gator. det känns som de flesta jag möter har något mål i sikte medan jag själv försöker vara i samma ögonblick som när mina fotsteg når asfalten. för några år sen var jag i samma tankar som dem, min syn på vardagen var annorlunda. jag jobbade sent, och tyckte om det. jag såg sällan dagsljuset den här årstiden, satt försjunken bakom tjocka väggar i någon form av romans med vad jag då snart skulle kalla karriär. idag är det annorlunda, och för det är jag glad. jag lever inte för att jobba längre, det är knappt så att jag jobbar för att leva, för jag förstår inte varför skulle man komma ihåg allt man gjorde fyrtio timmar i veckan om ytterligare ett par år.  jag kommer snarare ihåg den där promenaden på den blöta asfalten. och allt det där man gjorde utanför alla tjocka väggar. livet.

unga, gamla, lite trasiga

vad som händer är att jag flyttat runt lite i mina webmiljöer. inget som kan förklaras enkelt, men nu ska allt fungera lite bättre iallafall. jag har även strecklyssnat på det här albumet de senaste dagarna på mitt nya jobb. mitt nya jobb är ganska kul, jag trivs med jobbet men kanske inte helt med resten. men så är det väl alltid i början. jag har saknat att skriva här också, men vet inte om jag kan få in den rutinen igen. det har hänt så mycket sen jag började skriva här, och det är så himla konstigt hur livet kan förändras från det ena till det andra, utan att man egentligen behöver göra så mycket. man blir äldre, och orden känns unga, gamla, lite trasiga. som det där med att drömma när man är ung och sen har man inte hela världen framför sig längre. eller så har man det, kanske bara handlar om sin inställning. men det blir svårare för varje år.

An end of an era