när lugnet aldrig känns

jag har gått och blivit så där orolig på sistone, på gamla dar. eller månader. det har nog gått mer än ett år, men orkar inte räkna. det kräver sån jäkla energi. och det spelar ingen roll hur många proteindrinkar man hävar i sig. för man måste hela tiden förklara för sig själv, att det man oroar sig för, inte är så farligt egentligen. det kan handla om allting. typ det jag åt nyss; kommer jag får blödningar i magen av den där överdrivet kryddiga thaisoppan? har jag en hjärntumör för att jag är tung i huvudet eller är det bara åskmolnen ett par kilometer bort? saker jag gjort förut. kommer jag bli döv för jag stod för nära högtalaren på världens bästa konsert? har jag förlorat för många hjärnceller bara för jag rökte lite gräs den där kvällen i juli för en evighet sen och kommer bli senil på grund av det? det värsta är att man längtar tillbaka tills där man var när man inte oroade sig så mycket. även om det går i omgångar så vill jag åka tillbaka till den där stunden, när jag gick på gatan, och var fri från oroliga tankar. när min hjärna inte ville springa oros-maraton i all evighet. när jag kunde tänka på det som hände nu, och inte hände då eller kan hända imorgon. när jag vaknade och var tom. jag har längtat så länge efter att få vara tom. får jag vara tom snart, när är det min tur?