den där oron över oro

att vara orolig för att bli ännu mer orolig är som en ond spiral. den bara tar går runt, runt, runt ned i något svart hål som man känner igen och man stålsätter sig för att klara av det. sen klättrar man upp för något rep som förnuftet kastat ned. du har ju varit här förut, så varför ens hamna där nere? men det är lika svårt för varje gång att förutse det som händer, och man blir allt som oftast överrumplad av hela grejen. det vore skönt att vända blad, att titta bort men jag tror jag måste möta känslan som den är och inte medvetet försöka undvika den. ta djuren vid hornen, sluta ducka. kom igen, hur svårt kan det vara? ja, jättesvårt egentligen när man står där knäsvag och undrar varför det här hände precis här & nu. men det finns ingen annan som kan svara på frågan hur mycket du än ställer den, så sluta upp med att försöka hitta svaret i någon annan galax och ta reda på roten till det olidliga trots att det är så läskigt.