glimmer

har äntligen gjort klar min del av grunden för mitt och p’s musikprojekt. vi kallar oss för ”Av en vän” och namnet kommer egentligen från en helt annan idé. men snart är det release för vår första grej och det känns kul och stört. trodde aldrig jag skulle bli klar med något i musikväg, det finns så många snuttar i min dator som aldrig fick bli klara, men det kanske inte var meningen då. det kanske bara var ett sätt att få utspel för det man hade i känslan just då. jag minns när det var samma sak att skriva här, det var mest en känsla jag ville få ut och skrev aldrig på rutin. jag har tappat det lite, men det kanske kommer tillbaka om jag väntar lite till.

den där oron över oro

att vara orolig för att bli ännu mer orolig är som en ond spiral. den bara tar går runt, runt, runt ned i något svart hål som man känner igen och man stålsätter sig för att klara av det. sen klättrar man upp för något rep som förnuftet kastat ned. du har ju varit här förut, så varför ens hamna där nere? men det är lika svårt för varje gång att förutse det som händer, och man blir allt som oftast överrumplad av hela grejen. det vore skönt att vända blad, att titta bort men jag tror jag måste möta känslan som den är och inte medvetet försöka undvika den. ta djuren vid hornen, sluta ducka. kom igen, hur svårt kan det vara? ja, jättesvårt egentligen när man står där knäsvag och undrar varför det här hände precis här & nu. men det finns ingen annan som kan svara på frågan hur mycket du än ställer den, så sluta upp med att försöka hitta svaret i någon annan galax och ta reda på roten till det olidliga trots att det är så läskigt.