en känsla utan svar

när jag läser andras ord om ångest, då känner jag lite hopp. sån där, kan-hen-kan-jag-känsla. det är uppiggande och har blivit någon slags ritual innan jag ska sova om kvällarna. jag är nästan lite oroad för att ha läst klart allt som går att läsa, eftersom det skulle innebära att min trygga stund skulle vara som förlorad. men förhoppningsvis är det på längre sikt som det hjälper mig, för jag har nog aldrig varit mer trött på att känna min ångest som nu. mer än ett år sen panikattacken, men jag kan fortfarande få ett mörker över mig som kommer från ingenstans & jag kan aldrig lista ut varför. jag har inte gjort det hittills iallafall.