bikten

sen jag fyllde trettio så har jag mer och mer tänkt på tiden, tiden som man har till låns som man så många gånger kan läsa eller höra andra säga. till låns, det låter så vackert men också läskigt. jag blir lite lack på mig själv som tänker så, samtidigt som jag inte vet om jag ska vara glad över tanken nu än om den skulle ha uppenbarat sig för mig vid femtio. allt är så jävla lätt när man är tjugo, eller tjugofem för den delen. sen kommer någon känsla om att man inte gjort tillräckligt, vilket man visst har, men det är lönlöst att försöka brotta ned känslan, ta kål på den, slänga den i bäcken. det går bara inte, eller inte för mig iallafall.  så istället försöker jag återgå till den jag var, vid tjugofem, som om jag var bättre då. det kanske jag inte alls var, men det är en befriande känsla att ta upp de bra vanor jag hade då, och förgöra den skit man dragit på sig. som att yttra, och bemöta, sin bikt. på samma gång. som ett själsligt renande.