man liksom dansar fram

på min två timmar långa promenad, så hörde jag petter prata på i värvet i mina öron. det var som vanligt, inspirerande, nästan retligt skönt att lyssna på. man kommer hem, vill släppa alla tyglar, köra sin grej. skita i den trygga känslan som lägger sig så lätt över en, som om den satt och ruvade på ens axlar. jag försökte hålla min blick rakt framåt under hela promenaden, medan mina mötande medmänniskor höll blicken ned mot stockholms januarigråa mark. vass och hård på samma gång. man liksom dansar fram, lite extra vaken på sitt sätt, så att ingen bortglömd isfläck sätter käppar i hjulet precis som livet kan göra ibland. känns som hösten var lite sån, trots stora förändringar och bortsprungna helger. vi var många som överlevde november, med sina futtiga två soltimmar men jag hoppas vi är fler som lever ut till fullo i vår.