ensam i berlin

”jag sitter ensam, ensam i ett kallt berlin” säger han fast jag vet att han driver. vi snackar minnen som egentligen inte är så gamla, men känns som för länge sen. men minnen behöver inte vara nästan glömda för att kunna pratas om. det viktiga är att det är fina minnen. sådär fina att man vill tillbaks till den tiden, bara för att få vara i den där känslan en liten stund till. bara en liten, liten stund till. jag vet att vi kommer skapa fler minnen framöver, och säkert ännu finare. för ett halvår sen hade man ingen aning om att man, just ikväll, skulle skicka gamla foton fram och tillbaka och skratta tillsammans. det som är det fina med livet, man vet aldrig var man hamnar. vi båda har vågat ta våra steg utanför den annars trygga promenaden i livet, vi lever något nytt just nu på olika håll, i olika städer men i samma tid. vi har kanske den mest spännande tiden framför oss, fast vi bara inte vet om det än.

en blöt promenad

i bakgrunden, i öronen, hör jag en mixad michelle när jag rör mig snabbt i takt, framåt på söders blöta gator. det känns som de flesta jag möter har något mål i sikte medan jag själv försöker vara i samma ögonblick som när mina fotsteg når asfalten. för några år sen var jag i samma tankar som dem, min syn på vardagen var annorlunda. jag jobbade sent, och tyckte om det. jag såg sällan dagsljuset den här årstiden, satt försjunken bakom tjocka väggar i någon form av romans med vad jag då snart skulle kalla karriär. idag är det annorlunda, och för det är jag glad. jag lever inte för att jobba längre, det är knappt så att jag jobbar för att leva, för jag förstår inte varför skulle man komma ihåg allt man gjorde fyrtio timmar i veckan om ytterligare ett par år.  jag kommer snarare ihåg den där promenaden på den blöta asfalten. och allt det där man gjorde utanför alla tjocka väggar. livet.

unga, gamla, lite trasiga

vad som händer är att jag flyttat runt lite i mina webmiljöer. inget som kan förklaras enkelt, men nu ska allt fungera lite bättre iallafall. jag har även strecklyssnat på det här albumet de senaste dagarna på mitt nya jobb. mitt nya jobb är ganska kul, jag trivs med jobbet men kanske inte helt med resten. men så är det väl alltid i början. jag har saknat att skriva här också, men vet inte om jag kan få in den rutinen igen. det har hänt så mycket sen jag började skriva här, och det är så himla konstigt hur livet kan förändras från det ena till det andra, utan att man egentligen behöver göra så mycket. man blir äldre, och orden känns unga, gamla, lite trasiga. som det där med att drömma när man är ung och sen har man inte hela världen framför sig längre. eller så har man det, kanske bara handlar om sin inställning. men det blir svårare för varje år.