vår ungdom tar aldrig slut

jag tänkte återuppta mina minnen och visa det mesta för vem som helst. det känns lite kul, särskilt för det är mest gammalt men något nytt kanske kan få en chans att få hamna där. det är som att hitta någon borttappad pusselbit av sig själv man råkade snubbla på.

det var länge sen nu

lyssnar postrock som aldrig förr och är mer kreativ än någonsin. vill göra en sida för alla foton som ingen ser och knappt jag själv men som jag vet jag har. det är fint att kunna visa sina minnen på något sätt även om man kanske inte tittar så noga. eller ofta. men att kunna blicka tillbaka och se att visst, det var fint då och det är ännu finare nu är ett bra sätt att bevara det som man lever för. att ätajobbasova har aldrig varit mitt sätt att leva och det kanske jag har fått smaka baksidan av nu, men vissa kvällar vill man bara inte lägga sig för att det är som att man har så mycket att få ut så ögonlocken inte kan slutas förrän fåglarna vaknat på andra sidan fönstret. det är mycket som händer just nu och jag förstår inte hur mitt liv kan vara så fullt av roliga saker jämt och ständigt, en rädsla att tappa allt lurar någonstans där mina tankar aldrig befinner sig men det känns på något sätt konstigt. det var länge sen nu som jag skrev här och nu ville jag bara säga det.