shall we?

årets afterski blev snäppet lugnare i år trots fullt hus. jag bjöd på både fjolårets filmsuccé och nyfunnet material som sig bör en afton i snöns tecken. vi drack minttu med varm choklad, spelade kort och gjorde grannar upprörda. självklart inte på valet av musik utan att vi skrattade så högt. hela hallen är nedsölad av blöta skid och snowboardkläder och när jag vaknar luktar det jäger och redbull överallt och det är nästan alltid något som någon glömt. vid backen nära där jag bor är det mer kötid än åktid men när barnfamiljerna lämnat så fanns det tid att njuta lite extra mycket. dock är det åtta veckor kvar till Val Thorens och de franska alperna kommer förmodligen slå mig med häpnad i jämförelse. men kanske det blir ett åk eller två en mittiveckankväll, bara för att.

att vara är att göra

sitter envist tre dagar i sträck i replokalen. älskar möjligheten att få spela trummor när jag vill, om jag vill. även om jag suger så är det kul att utvecklas, precis som man utvecklas på annat. ser jag en film vill jag producera en film, då vill jag köpa en fin kamera och göra en fin musikvideo. och är det en musikvideo så vill jag göra musiken. bara för jag vet att jag kan, om jag vill. men tiden räcker inte till. det är nästan alltid så. jobbar man åtta timmar om dagen så är jag mest pepp på att göra något på vägen hem, men väl hemma så dimper man ned i soffan och blir fast där. för det är så skönt att bara vara där också. i mitt nästa liv kanske jag gör allt det andra lite mer, även om jag är nöjd att jag nästan gör det nu. lagom till vintern så sitter vi inomhus och håller oss från att gå ut. det är nu man producerar, skapar, pratar, umgås, är. det fina med kontrasten mot sommaren när man känner solen i ryggen och musiken i öronen av trädens löv genom vinden. det är fint på olika vis. att vara är att göra när man inte bara är. det är ganska bra att kunna tänka så tror jag, men det kanske säger sig självt om livet.

målar dig i akvarell

idag provkörde jag och f med det som vi hittils fått till. dånet av rundgång och intensiva trummor kunde man ana i köket en våning upp, men bara lite. det kommer bli bra det här. igår var det återträffsmiddag med barndomsvänner på norrländsk restaurang och skratten kunde aldrig sluta. kändes som jag inte sovit ett ögonblick under hela dagen men fick ändå en relativt effektiv tisdag. onsdag bjuder på poliça och ett nytt ansikte. det fina med nya ansikten är som att börja måla på vitt papper, man vet aldrig hur det kan bli och det finns spänning i alla penseldrag.

tidsvattenvågor

såg häromdagen Scorseses senaste verk. tre timmar senare vågar jag att kalla det en succé då jag liksom resten på Rigoletto inte alls tyckte filmen kändes lång eller tappade fokus och takt. precis som den takt som snart kommer infinna sig på kontoret eftersom trumset införskaffas på söndag. ett bygge av replokal är en perfekt syssla när vi står mellan någon slags för- och vargavinter. inte mig emot får det bli postrock i början eftersom vi inte hittat något pa-system ännu. men allting, eller det mesta, löser sig – precis som i livet. jag halkar sent in genom entrédörrarna numera och vill minnas en tid när kaffet smakar bättre på morgonen och känner att jag måste skärpa mig.

poetic justice

försöker skaka av mig någon slags åldersnoja som kryper sig närmre mitt ego för varje dag som går. vet inte varifrån det kom och hur det hamnade här, men det är svårt att ducka för något som ändå är på riktigt. när andra önskar tillbaka och vill ändra det som inte blev av, så känner jag att det är mycket som jag ändå gjort, som jag istället kunnat förbise eller undvikit av någon onödig orsak, som rädsla. jag har aldrig kommit överens med rädsla och den ramlar oftast av dina axlar, om du bara kan stå ut med den ett litet tag till. men den här känslan som ramlat över mig som ett åskmoln är snarare en oro för något som går som en karusell där ingen kan hoppa av. och i ögonvrån ser jag bara suddigt.

she’s out back, counting stars

nyårasfton blev København och årets sista natt blev extra sen, eller tidig, som en slags start på det nya. inrullandes nio på morgonen direkt från klubben åt vi hotellfrukost och minns knappt hur vi tog oss på tåget upp till Stockholm, efter någon timmes halvt vilande. och att sen inte sova på hela vägen upp märks fortfarande av den första arbetsveckan. ledigheten som var känns ändock längre än förväntad och stundades av middagshäng, musik och återblickar. januari dansar ju oftast seg och med pank plånbok så får jag sitta hemma och drömma efter äventyr. fjolårets awesomeness känns svår att toppa, men på samma nivå blir jag nog mer än nöjd. vi börjar med Val Thorens och sexhundra kilometer sammanhängande pist i slutet på mars.