när lugnet aldrig känns

jag har gått och blivit så där orolig på sistone, på gamla dar. eller månader. det har nog gått mer än ett år, men orkar inte räkna. det kräver sån jäkla energi. och det spelar ingen roll hur många proteindrinkar man hävar i sig. för man måste hela tiden förklara för sig själv, att det man oroar sig för, inte är så farligt egentligen. det kan handla om allting. typ det jag åt nyss; kommer jag får blödningar i magen av den där överdrivet kryddiga thaisoppan? har jag en hjärntumör för att jag är tung i huvudet eller är det bara åskmolnen ett par kilometer bort? saker jag gjort förut. kommer jag bli döv för jag stod för nära högtalaren på världens bästa konsert? har jag förlorat för många hjärnceller bara för jag rökte lite gräs den där kvällen i juli för en evighet sen och kommer bli senil på grund av det? det värsta är att man längtar tillbaka tills där man var när man inte oroade sig så mycket. även om det går i omgångar så vill jag åka tillbaka till den där stunden, när jag gick på gatan, och var fri från oroliga tankar. när min hjärna inte ville springa oros-maraton i all evighet. när jag kunde tänka på det som hände nu, och inte hände då eller kan hända imorgon. när jag vaknade och var tom. jag har längtat så länge efter att få vara tom. får jag vara tom snart, när är det min tur?

arsta_viken_2015

kopparberg_2015

glimmer

har äntligen gjort klar min del av grunden för mitt och p’s musikprojekt. vi kallar oss för ”Av en vän” och namnet kommer egentligen från en helt annan idé. men snart är det release för vår första grej och det känns kul och stört. trodde aldrig jag skulle bli klar med något i musikväg, det finns så många snuttar i min dator som aldrig fick bli klara, men det kanske inte var meningen då. det kanske bara var ett sätt att få utspel för det man hade i känslan just då. jag minns när det var samma sak att skriva här, det var mest en känsla jag ville få ut och skrev aldrig på rutin. jag har tappat det lite, men det kanske kommer tillbaka om jag väntar lite till.

den där oron över oro

att vara orolig för att bli ännu mer orolig är som en ond spiral. den bara tar går runt, runt, runt ned i något svart hål som man känner igen och man stålsätter sig för att klara av det. sen klättrar man upp för något rep som förnuftet kastat ned. du har ju varit här förut, så varför ens hamna där nere? men det är lika svårt för varje gång att förutse det som händer, och man blir allt som oftast överrumplad av hela grejen. det vore skönt att vända blad, att titta bort men jag tror jag måste möta känslan som den är och inte medvetet försöka undvika den. ta djuren vid hornen, sluta ducka. kom igen, hur svårt kan det vara? ja, jättesvårt egentligen när man står där knäsvag och undrar varför det här hände precis här & nu. men det finns ingen annan som kan svara på frågan hur mycket du än ställer den, så sluta upp med att försöka hitta svaret i någon annan galax och ta reda på roten till det olidliga trots att det är så läskigt.

en känsla utan svar

när jag läser andras ord om ångest, då känner jag lite hopp. sån där, kan-hen-kan-jag-känsla. det är uppiggande och har blivit någon slags ritual innan jag ska sova om kvällarna. jag är nästan lite oroad för att ha läst klart allt som går att läsa, eftersom det skulle innebära att min trygga stund skulle vara som förlorad. men förhoppningsvis är det på längre sikt som det hjälper mig, för jag har nog aldrig varit mer trött på att känna min ångest som nu. mer än ett år sen panikattacken, men jag kan fortfarande få ett mörker över mig som kommer från ingenstans & jag kan aldrig lista ut varför. jag har inte gjort det hittills iallafall.

bakåtsträvande omtanke

för snart sex månader sen så bytte jag jobb, jag var inte beredd på att det skulle gå så snabbt. jag var inte heller beredd på att jag skulle glömma bort det gamla livet så fort; men det var ett liv som jag behövde ändra på, ta kål på, avsluta. jag tror att jag inte hade klarat av det mycket länge till. och nu när jag ser tillbaka på det så känns det verkligen som det var något bra jag gjorde, för mig själv och ingen annan. enbart för min egen skull. det är synd att jag inte gjort det tidigare, då kanske inte saker hade hänt och jag kanske inte suttit där jag sitter nu. men det är lätt att vara efterklok, dock modigt att ha acceptans och ta tag i det som går just nu.